JULEN

NÄR DET BLIR SVÅRT PÅ ANDRA SÄTT

Peter Eriksson

För många är julen förknippad med gemenskap, mat, gåvor och ledighet. Samtidigt vet vi att julen också kan väcka stress, oro och ångest. Det pratas ofta om alkohol och jul.  Det finns också andra sätt som julen kan bli svår på, som inte alltid syns eller uppmärksammas.

Det här är ett försök att sätta ord på sådant som många bär på i tystnad.

Det finns ett lidande som sällan märks under julen. Det hörs inte i skratten, syns inte i julklapparna och fångas inte på bilderna som delas vidare. Ofta är det ett tyst lidande, väl inövat. Ett mående som hålls ihop för att inte störa, för att inte ta plats, för att inte bli ett problem i en tid då allt förväntas vara stämningsfullt och glatt.

För många sitter det i kroppen.

När maten blir mer än mat

Julen är fylld av mat. Inte bara måltider, utan ständiga påminnelser. Planering, inköp, dofter, dukningar, rester. För den som har eller har haft en problematisk relation till mat kan detta bli överväldigande. Inte för att maten i sig är farlig  utan för att den väcker sådant som annars går att hålla på avstånd.

Tankarna kan börja snurra långt innan julen ens är här.
Hur ska jag äta? Hur mycket? Kommer någon kommentera? Märks det om jag tar mer eller mindre?

Varje måltid kan upplevas som ett prov. En situation där kroppen hamnar i fokus, där kontrollen hotas, där gamla mönster viskar om regler, skuld och skam. För vissa handlar det om att äta för lite, för andra om att äta för mycket och sedan straffa sig själv med ångest. För många är det pendlandet däremellan som sliter mest.

Det svåraste är ofta inte maten  utan ensamheten i det. Att sitta bland människor, men känna sig helt upptagen av sin inre kamp. Att vilja vara närvarande, men behöva använda all energi för att bara ta sig igenom stunden.

När pengar blir en fråga om värde

Julen är också pengar. Oavsett om man vill eller inte. Det är listor, förväntningar, jämförelser. För vissa väcker det en gammal rädsla. Känslan av att inte ha råd, att inte räcka till, att vara ”fel” i en värld där generositet ofta mäts i saker.

För en del leder detta till att man håller igen på allt, oroar sig i tystnad, bär en ständig spänning i kroppen. För andra blir det tvärtom man handlar mer än man klarar av. I ett försök att dämpa obehag, leva upp till bilden av hur julen ska se ut, visa kärlek på det sätt man tror förväntas.

Ofta kommer skulden efteråt.
Varför gjorde jag så? Hur ska jag lösa det här sen?

Pengar blir då inte bara siffror utan en fråga om självvärde. Om att duga. Om att känna sig trygg eller otrygg i världen. Julen förstärker detta eftersom den sällan ger utrymme för nyanser. Det är lätt att känna sig ensam i sin oro, även mitt bland människor.

Ett lidande som bärs i tystnad

Det som förenar dessa erfarenheter är att de ofta bärs i tystnad. Man vill inte förstöra. Vill inte vara krånglig. Vill inte behöva förklara något som ändå känns svårt att sätta ord på.

För anhöriga kan detta vara svårt att se och ännu svårare att förstå. Det kan skapa maktlöshet, irritation eller missförstånd. Men bakom många ”beteenden” finns ett försök att hantera något som känns för stort, för skamfyllt eller för sårbart för att säga rakt ut.

Att må dåligt när man ”borde” må bra skapar ofta en extra börda. Skammen över att inte kunna njuta. Skulden över att känna fel saker vid fel tidpunkt.

Men det är viktigt att säga detta:
Det är inte ett misslyckande.
Det är inte svaghet.
Det är ett mänskligt svar på en tid med höga krav.

Julen är inte bara en högtid. Den är en spegel. Den visar ofta tydligare det vi redan bär på. Och ibland är det första steget inte att förändra – utan att få bli sedd i det som är.